Lekfull närvaro.

Lovade igår att jag skulle skriva om denna bok av Margareta Öhman och Widar Aspeli och det ska jag göra men först vill jag berätta att sett en föreläsning av Margareta Öhman gällande en annan bok hon skrivit som heter Hissad och dissad. Den har ungefär samma tema då föreläsningen hette Det viktigaste är att få leka. Margareta är suverän som föreläsare med en härlig stämma att lyssna på och hon berättar i föreläsningen på ett sätt som liknar sättet hon skriver Lekfull närvaro.
I föreläsningen pratar hon mycket om det relationsarbete en pedagog har, att pedagogen ska närgranska barnens samspel istället för att observera, då menar hon att man ska vara barnen närmare än man är då man observerar eftersom det kan hända en massa tråkigheter i barngrupper såsom mobbning som inte märks om pedagogerna observerar på håll och inte är tillräckligt observanta.
Hon pratade om dubbelt perspektiv.
Barnperspektiv - en generell kunskap av hur barn har det dvs vår vetskap om barn och barns perspektiv-som är barns erfarenheter. Här måste man sätta sig in i barnens perspektiv.
Margareta pratade mycket om kommunikation, om språkets betydelser hon kom med tips på hur man ska hantera elever med ovårdat språk, då ska man fråga vad eleven vill säga egentligen. Säg till eleven, att säga -säg det istället. Det gäller att lära sig att omtolka situationer.
Margareta menar att barn vill ha uppskattning, inte beröm, säg inte bara att någon är duktig, det stärker inte barnet. Hon drog ett exempel på ett barn som ville åka rutchkana, men vågade inte klättra upp för att kunna åka. Men när barnet bestämt sig för att klättra upp och vågade ta stegen upp och kom upp, ska man säga, -Tänk att du kunde klättra hela vägen upp dit! Det ska tydligen stärka barnet mer, än att vi säger -Vad du var duktig som vågade klättra upp dit! Anledningen till det är att "duktig" är ett ord som är svår tolkat för ett barn. Det första alternativet ger barnet ett bättre självförtroende. Det var för mig helt nytt då jag använder mig av "duktig" jämt, hur ska jag kunna släppa det ordet och ersätta det med mer stärkade och bättre ord som säger mer. Jag försöker med mina egna barn att uttrycka mig på andra och bättre sätt, men det är svårt, jättesvårt. Jag kommer på mig själv hela tiden att säga "duktig" ändå, då får jag formulera om mig som ett sorts avvänjning av ordet "duktig"
I föreläsningen pratade Margareta om att vi vuxna pratar för mycket eller pratar om fel saker, att vi bör höra och lyssna på barnet istället. Det håller jag helt klart med om, jag hör föräldrar som tjatar på ungarna jämt så de stänger av öronen, -Är du hungrig? du måste äta nu? är du kissnödig? va? är du? Skitjobbigt att lyssna på och tänk på de ungar som får höra det tjugofyrasju.

Nu till boken Lekfull närvaro som jag tycker var så kul och snabbläst, tack vare att den är skriven som en skönlitterär bok och inte som en vanlig facklitteratur. Den är skriven som en historia med "verkliga" människor i, som på det sättet är lätt att förstå och sätta sig in i situationerna. Efter varje stycke där författarna vill förtydliga och förklara vad som sägs och vilket budskap de vill få fram stannar historian tillfälligt upp och ersätts av en annan historia som på ett tydligare sätt kan berätta det som författarna vill få fram. Budskapet i boken tror jag handlar om förståelse för andra människor och i detta fallet barn. Att vi vuxna måste sätta oss in i barnets värld och vara engagerad och öppen i vår kommunikation med barnet, men även att vi arbetslaget måste kunna stötta och hjälpa varandra att se och höra vad som försigår runtomkring oss.